Det har varit känt för mig en tid, jag känner ju faktiskt folk som tvingats dit. Men nu verkar det ha spårat ur totalt. Sampac i Vårgårda utnyttjar utsatta människor i kommunen för att kunna tjäna pengar åt kommunen och ta bort olönsamma kostnader för kommunala bolag. Jag är ingen expert, men jag tror att det handlar om osund konkurrens, men det är inte det värsta i den här soppan.
Man marknadsför sig som ett företag där arbetslösa kan skaffa sig en referens inför framtida arbeten. Det kan väl kanske vara positivt för någon som har Arbetsförmedlingen i ryggen och kan kräva ändring när man tröttnar.
För de osaliga stackare i den frireligiösa kommunen Vårgårda som har haft oturen att hamna i socialtjänstens klor finns frälsningen inte någonstans i sikte. Socialtjänsten ställer som krav att man ska utföra praktik minst 36 timmar i veckan på Sampac för att överhuvudtaget få rätt till försörjningsstöd. Anser man att praktiken inte leder till någon utveckling blir bemötandet att man måste praktisera, men övrig praktik än Sampac får individen söka själv. Inte en tanke att socialtjänsten ska ställa upp för att hjälpa sina klienter att komma vidare i livet. Sampac leder trots allt inte till ett framtida arbete, det handlar om en arbetsmarknadsåtgärd.
Det här har blivit en lönande verksamhet för Vårgårda. Man placerar människor i nöd under slavlika förhållanden på en plats där man utför obetalt arbete under obegränsad tid. Missbrukare, flyktingar, människor med trasig bakgrund och ungdomar som aldrig fått in en fot på arbetsmarknaden, alla är tänkbara och acceptabla mål i en kampanj att införa slaveriet in i 2000-talet.
Det här handlar inte om en form av samhällets B-lag, det här är samhällets C-lag. Människor som vi vanligtvis inte ens är medvetna om deras existens. De är vår tids livegna.
I en intervju med Radio Gävleborg uttryckte Lennart Sjögren, Kristdemokraternas partisekreterare sin åsikt om evolutionsteorin och skapelseläran. Han använde sig av samma typ av argument som övriga fanatiker använder sig av, nämligen att det inte är skolans roll att avgöra vilken tro människor ska ha. Problemet med det resonemanget är att skolans roll faktiskt är att lära ut vetenskap. Sjögren uttrycker sig som så att eleverna själva ska få ta ställning till vad de tror är sant eller inte, när de inte har kunskapen eller metoderna att kunna avgöra det.
Det är naturligtvis befängt av två skäl. Det första är att eleverna är receptorer och tar till sig kunskap, den kunskap de får ta del av i grundskolan och gymnasiet ska vara fullständigt vetenskapligt belagd, eftersom det handlar om att lära ut allmänbildning och yrkeskunskaper. Det får inte råda tvivel om att det man lär ut är dagens sanning, och att när nya rön kommer ska undervisningen anpassas efter dessa, vetenskapligt belagda fakta.
Det andra skälet är just det som jag just tog upp, vetenskap. Evolutionsteorin är vetenskapligt bevisad, inte en gång utan dagligen. Att då hävda att den skulle kunna vara lika trovärdig som skapelseläran är lögn och förbannad osanning. Oavsett vilken religiös föreställning man själv har. Man får naturligtvis lov att tro vad man vill, men man ska inte komma och påstå att det man tror på per definition är sanning per automatik bara för det.
För att ge en liten förklaring på hur det skulle kunna bli om vi följde Sjögrens logik så kan vi ge ett exempel. Om skapelseläran skulle jämställas med evolutionsteorin är som att fordonsprogrammet skulle lära ut att motorn fungerar tack vare förbränningen av bensin eller annat bränsle, men också att den fungerar för att någon läst en trollformel över den.
Tänk om man enbart hade utgått ifrån vad man verkligen tyckte? Utan att låta fördomar som att Vänsterpartiet enbart vill förstatliga allt osv. Vad är alliansens försvar till att Vänsterpartiets företagspolitik är bättre än samtliga allianspartier?
Om det är så att Vänsterpartiets politik i det avseendet faktiskt är bättre, i hur många andra avseenden kan man då föreställa sig att vi är bäst? Egentligen?
Om det fanns någon som misstrodde vänsterns åsikter om nyliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen och dess medborgare, så kan de i vilket fall inte vara många kvar nu efter gårdagens Uppdrag granskning. Systemet som leder fram till det här kan inte kallas annat än djupt omoraliskt. Den oerhörda ilska jag känner just nu är nästintill obeskrivlig, så det får ursäkta språkbruket som följer.
Vi får gång på gång konstaterat för oss hur avvecklingen av elmarknaden lett till högre priser, något som vänstern kritiserat länge. Vi får reda på att det är nödvändigt att vi ska betala höga elavgifter eftersom man gör det i övriga EU, vars medlemskap Vänsterpartiet idag är ensamma om i Riksdagen att kritisera. Den avreglerade marknaden slår långsamt ut vår basindustri, där vi får konstaterat att elpriserna kostar mer än alla anställda tillsammans i många företag.
Det kan konstateras att regeringen har höga vinstkrav på statliga Vattenfall, vinstkrav som slår ut industrier, försätter människor i så svår skuld att de hamnar hos kronofogden och som sedan dessutom investeras i kolkraftverk utomlands. Sen har den här regeringen mage att börja tala om arbetslinje? Vi har en näringsminister som på fullt allvar hävdar att elmarknaden är bra och som dessutom fyller sin funktion. Näringsministern är Centerpartist, vars största väljarunderlag finns på landsbygden. Det är även där effekterna av elmarknaden blir som svårast. Undrar om hon har funderat på det?
Det är dags att vi alla inser att den fria marknaden uppfostrar oregerliga psykopater, det är dags att ansvarsfulla människor tar över rodret och styr vårt samhälle på rätt kurs igen. Det är medborgarna i samhället som ska gynnas av politiken, inte rika fjantar som saknar moral och samveten. För det är något som elproducenterna på den nordiska elbörsen visat tydligt prov på att de saknar.
När jag reste ner till mitt barndomshem nu i helgen så läste jag senaste numret av Kupé (April 2010), SJ:s egen tidning. Ett utmärkt tidsfördriv när sonen väl somnat och resan börjar bli långtråkig. Bland alla artiklar fanns det en som väckte mitt intresse speciellt. Den handlade om Generation E – som i Engagemang.
Vad som stod att läsa var att nutidens medborgare, unga i synnerhet, tröttnat på partipolitikens käbbel och istället inriktar sig på att konsumera politiskt. Det innebär i korthet att man köper rättvisemärkt, KRAV-märkt och dylika varor, som ett sätt att agera som en politisk kraft. Tanken är att om man spenderar sina surt förvärvade slantar på lite dyrare, etiskt producerade varor genererar detta i sin tur till en bättre värld. Man kan också fokusera sitt engagemang inom de områden man särskilt brinner för.
Gott så, en beundransvärd inställning. Jag ser dock att det finns en viss problematik med ett sådant resonemang – att partipolitik är oviktigt och tråkigt, till förmån för kraften hos konsumenterna. Hela resonemanget är baserat på en kapitalistisk och marknadsliberal filosofi om att oönskade varor och tjänster försvinner till förmån för bättre och mer attraktiva. Vad som förblir dolt är dock insikten om att alla medborgare inte har samma förutsättningar att kunna delta i en sådan filosofi, något som är en direkt följd av marknadsekonomin och kapitalismens själva grundvalar. Nämligen den att det måste finnas fattiga för att det ska kunna existera rika.
I riksdagsdebatten torsdagen 15/4-10 uppmärksammade Ulla Andersson (V) oss på det faktum att en fjärdedel av ensamstående mammor i Sverige idag lever i fattigdom. Över 50 000 kvinnor och deras barn med dem har alltså absolut ingen möjlighet att kunna delta i projekt Engagemang. Inte nog med att dessa familjer bidrar till att upprätthålla orättvisor i världen genom att de endast har råd att inhandla varor och tjänster som kanske är oetiskt producerade, de belägger sig själva dessutom med en oerhörd skuldkänsla för att de tvingas göra detta. Säkerligen skulle dessa kvinnor välja etiskt producerade varor om de bara hade haft möjligheten och ekonomin tillåtit det, men i valet mellan sin egen familjs eller en okänd persons eller rentav varelses överlevnad blir valet tämligen enkelt.
Konceptet med Generation E är baserad på en föreställning om att vi kan köpa oss till en bättre värld. Men även om tanken är god kommer vi aldrig kunna skapa förändring så länge fattigdomen tvingar en ansenlig mängd av befolkningen att efterfråga billiga alternativ som produceras oetiskt. Det är absolut inte min mening att enbart fokusera på ensamstående kvinnor, de är bara toppen på isberget. Det är en ansenlig mängd människor som står inför det faktumet att det enbart är de oetiska alternativen i mathyllan som är billiga nog för att familjen ska kunna få mat för hela månaden.
För att kunna komma tillrätta med orättvisor kan inte marknadsekonomin användas som redskap, eftersom den är en del av problemet. Nyliberala föreställningar har präglat en alltför stor del av vårt samhälle under en alltför lång tid, den självdestruktiva kraft som nyliberalismen förespråkar tar inte hänsyn till världens förutsättningar. Tyvärr verkar det som att ideologin slagit rot. Politikerföraktet och den sviktande tron på politiken är ett delmål för nyliberalismen, med den kommer ständiga krav på försvagande av staten. Vi måste alla inse att det är genom politisk vilja och beslutsamhet som vi kan skapa reella förändringar i samhället. Starka politiska organisationer har möjlighet att påverka effektivt, starka stater kan tvinga fram nödvändiga förändringar genom lagstiftning och samhällsreformer. De enskilda slag som Generation E, om än nobelt, ger näringslivet är ineffektiva i jämförelse, eftersom de varken tvingar fram förändring eller hjälper människor på samhällets botten – annat än genom enstaka allmosor.
Vänsterpartiet verkar för en stark stat som kan spänna musklerna mot orättvisorna i världen och i Sverige. Ge oss möjligheten att förändra på riktigt, eller ännu hellre, engagera dig politiskt själv och delta. Gör Generation E till något som handlar om mer än ekonomiska drivkrafter, tillsammans kan vi skapa bättre förutsättningar för människor, djur och miljön! Det krävs politiskt engagemang, men det är trots allt gratis!
Jag blev riktigt rädd när jag häromdagen hörde att lagen om gromning i princip inte ger någon effekt. Lagen är i sig ganska vag, hur ska man kunna bevisa avsikten i ett kontakttagagande? Vad lagen egentligen innebär är ett försök att skydda mot sexuellt utnyttjande av minderåriga, vilket i sig är beundransvärt. Men med vag, ogenomtänkt lagstiftning, som i så många andra fall med den här regeringen, kommer ofta bakslag. Då räcker det inte med att hävda, som Beatrice Ask gör, att det är svårt att göra en korrekt bedömning av lagen ett halvår efter dess ikrafträdande. Man kunde, och många gjorde det, se redan från början vilka problem som skulle uppstå.
För att polisen ska få lov att hämta ut information om IP-nummer så krävs att misstanke om brott med ett minimistraff på två år föreligger. Gromningslagen har böter och fängelse i ett år som straffsats, polisen får alltså inte hämta ut uppgifterna de behöver för att kunna ta reda på vem som begått brottet. Det är därför väldigt intressant att följa fortsättningen på den här soppan.
Som jag ser det har regeringen två alternativ att välja mellan. Antingen höjer man straffsatsen för gromning, som polisen och åklagare föreslår. Eller så sänker man kravet för att få lov att hämta ut uppgifter bakom IP-nummer, något som inte är en främmande tanke för den här regeringen. Med alternativ två öppnar sig dessutom fler möjligheter, som vi under de senaste åren har märkt har stor betydelse för regeringen (både den förra och nuvarande). Polisen skulle kunna börja lägga ner resurser i allt högre grad på att jaga fildelare, som idag är skyddade mot just övervakning från polisen, då deras ”brott” inte är belagt med den nödvändiga straffskalan. Upphovsrättslobbyn gnuggar händerna, medans Beatrice Ask försöker smyga in förändringar under täckmanteln ”för barnens skull”.
Ska bli intressant att följa utvecklingen av detta.
Det scenario som nästan har krävts som en förutsättning för att Sveriges val 2010 ska bli genomförbart, har äntligen blivit emotsagt. Alliansen och media – framförallt borgerliga tidningar – har haft som huvudargument, för varför Alliansen ska sitta kvar, att det inte finns ett regeringsalternativ. Man har hävdat att vänstern är splittrad och att man inte kan komma överens. För mig har detta varit ett märkligt resonemang, eftersom det som efterfrågas är en färdig regering redan innan valet. Det är ett ifrågasättande av vårt demokratiska system. I Sverige har vi proportionella val, ett system som i princip alltid resulterar i svaga regeringar och stort missnöje, men också regeringar som genomför förändringar med brett folkligt stöd.
Det som efterfrågas är ett system som alla statsvetare vet med säkerhet leder till lågt valdeltagande. När man bara får två alternativ blir möjligheten att välja oerhört begränsad. I USA ser vi ett exempel, där två partier har nästintill total dominans, dessutom två partier som sällan har åtskilda uppfattningar. Det är ganska enkelt att konstatera när hela USA:s senat ligger helt åt det borgerligt auktoritära enligt political compass. Nu ligger det en hel del annat bakom den amerikanska rädslan för vänsterpolitik, men man kunde ha hoppats att åtminstone någon låg lite mer åt det libertarianska hållet.
Vad vi sett sedan valåret 2006 är alltså ett önskemål om att införliva ett liknande system i Sverige, två partier, två åsikter, enkelt att välja mellan och de som inte tycker någotdera är bra kan dra åt helvete.
För att tala klarspråk är det i dag endast på några få punkter som Moderaterna och Socialdemokraterna skiljer sig åt, det är därför ingen väsentlig skillnad – förutom på några nyckelfrågor – mellan vilken regering som skulle lett Sverige under de senaste fyra åren. Socialdemokraterna under Göran Persson var redan på god väg att driva igenom samma politik som Moderaterna senare gjorde, mediadebatten förhöll sig på samma sätt då som nu, om än något mer uppskruvad i dagsläget. Det var endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet som var emot utvecklingen som lett fram till dagens samhällsbild. Mer övervakning, mer integritetskränkning, hetsjakt mot sjuka och arbetslösa.
Att det skulle bli ett samlat regeringsförslag från vänstern var förmodligen det bästa som kunde hända Alliansen, eftersom Socialdemokraternas auktoritära intressen säkerställde att politiken skulle fortsätta i samma stil som tidigare. Det var samtidigt något av en nödvändighet för att debatten idag ska kunna handla om något annat än ett evigt ältande över att det inte finns något ”regeringsalternativ” från borgerligt håll – media och politiker.
Därför är det oerhört skönt att höra från Lars Ohly att det fortfarande ska spela roll vilket parti man röstar på. Han lämnar alla eventualiteter öppna, det kommer bli en regeringsbildning mellan de tre röd-gröna, men det kommer inte beslutas om mer än övergripbart förrän efter valet, vilket är en självklarhet. Varför ska Socialdemokraterna ta hänsyn till Miljöpartiets åsikter om de nu skulle åka ur riksdagen (högst otroligt). Men skulle Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna få lika mycket röster är det på samma gång självklart att de tre ska ha lika mycket att säga till om.
Vi måste slå vakt om just vårt demokratiska system, som är fullt av brister, men ändå bra mycket bättre än alternativen.
Jag har spenderat en hel eftermiddag på ett blogginlägg. Jag förstår att det känns jobbigt när retoriken smashar tillbaka mot en på samma sätt som vi känna för tre år sedan. Det som sägs är helt sant, men hur bemöter man det när man inte håller med grundbudskapet bakom? Naturligtvis är skattesänkningarna till gagn för en betydande del av befolkningen, men de negativa effekterna som majoriteten drabbats av eller kommer drabbas av är så påtagliga att det förringar det positiva med skattesänkningarna helt. Hade skattesänkningarna inte inneburit att man varit tvungen att sälja av företag som gett stadig inkomst åt staten, eller försämra i a-kassan, strama åt Försäkringskassan osv, då hade det varit självklart med skattesänkningar. Skatter är till för att betala vår välfärd, inte för att vi har fått för oss att det är roligt.
Något som förvånar mig är att Maud Olofsson fortfarande kan stå på benen och le offentligt. Men det måste väl trots allt vara ganska enkelt att sitta kvar när hon enbart gjort vad hela svenska folket förväntat sig att hon skulle göra. Det är skillnad ibland…
Det är roligt när den som smutskastar helt plötsligt får ett bakslag och själv ställs på pottkanten. Centerpartiet, eller om det nu är deras ungdomsförbund, har en rolig liten kampanj som heter ”Stopp för röd gubbe”. Den går ut på att försöka skrämma upp det svenska folket med skräckscenariot att ett kommunistiskt parti skulle kunna få makten i Sverige efter nästa val. Man har bland annat gjort ett s.k. ”skuggkabinett”, där de farliga kommunisterna markeras med en röd gubbe. Mycket roligt och framförallt mycket barnsligt, det är ofta på den nivån man hamnar när man saknar riktiga argument. Det är tyvärr sådant som Vänsterpartiet får dras med ganska så mycket, det blir ofta den typen av resonemang från högerns sida varje gång man tappar tråden och saknar svar på tal. Då är det för de flesta debattörer ett perfekt läge att trumfa ut ”kommunistkortet”, som med Vänsterpartiets historia brukar bli ett säkert sätt att kunna byta ämne och istället debattera något helt väsenskilt från vad man började med.
Det är därför väldigt roligt att det äntligen kommer fram lite skit om Centerpartiet, som jag blev varse genom Alliansfritt Sverige. Ola Larsmo har skrivit en riktigt intressant artikel om Centerpartiets ”bruna” historia. Jag hävdar inte på något sätt att Centern skulle vara nazister eller ens rasister, vilket jag vet att de inte är. Artikeln är intressant eftersom den sätter Vänsterpartiets historia i ett annat fokus. Ska ett parti definieras av enbart historian eller ska kanske det som sägs just nu vara av större vikt för hur partiet bedöms? Vänstern tog avstånd från beteckningen ”kommunisterna” i samband med murens fall och Sovjets sammanbrott, likaså tog Centerpartiet, eller dåvarande Bondeförbundet, avstånd från sina nazistiska toner i samband med Andra världskrigets slut. Är det så att idéerna som fanns hos medlemmarna i dessa båda partier helt försvann i samband med partiets? Naturligtvis inte. Det fanns, och kanske rentav finns, naturligtvis kvar personer som hade naziståsikter i centern även efter 1946, liksom det i Vänstern fanns och antagligen finns medlemmar som har tydliga kommunistiska åsikter. Vad som inte ska glömmas är att det är historia, det är inte mer relevant än att vi ska notera den och ta den i beaktande.
Kommunism är inte en ondskefull ideologi (till skillnad från nazismen), brutal i retoriken, men målet är att alla människor utan åtskillnad ska ha ett rättvist och gott liv. Jag klandrar ingen för att kalla sig kommunist, eftersom illdåden och massmorden som utförts i dess namn inte har varit kommunism, vilket vem som helst som har ett resonerande tänkande och är läskunnig kan förstå genom att läsa på Wikipedia, eller i något annat uppslagsverk. Att det skulle vara hemskt att vara kommunist är alltså inte ett rimligt antagande och alla försök att smutskasta ideologin är bevis på okunskap.
Så jag hoppas att vi kan slippa de här löjliga anklagelserna om kommunister hit och dit, även om det nu skulle vara fallet i vissa lägen. Eller ska pajkastningen börja på allvar? Så att människorna i landet verkligen börjar tröttna på politikerna.
Märkligt att läsa om hur det skrivs om NATOs medvetenhet i hur de attackerat civila. Det är väl ganska enkelt, NATO har självklart inte medvetet gått in för att sprida terror i civilbefolkningen genom att attackera dem. De har genom sina underättelser fått fram information om att det finns mål de vill komma åt där de anfaller. Men när det blir misstag (vilket skett alldeles för ofta) så kan man väl inte säga annat än att man medvetet anfallit civila. De visste vad de höll på med, men de hade fel underättelser, de är skyldiga att se till att underättelserna är korrekta. Polisen kan inte rättfärdiga (eller borde inte kunna) en dödsskjutning på en oskyldig med: ”Ja, men jag trodde faktiskt att det var den skyldige och Gugge sa att han kunde vara beväpnad.”
NATO är ett otyg som genom sin blotta existens provocerar fram konflikter. Att NATO-länderna och NATO skulle vara ivriga försvarare av mänskliga rättigheter är en sanning med grov modifikation. NATOs bombningar av Jugoslavien var inte sanktionerade av FN, USA (som är inofficiell ledare) har gjort sig skyldig till två krig som ej varit sanktionerade av FN och har i decennier blockerat beslut i säkerhetsrådet som skulle kunnat verka för freden i mellanöstern. USA är dessutom ett land som har dödsstraff, knappast en demokratisk metod för att bekämpa brottslighet, dessutom ett brott mot mänskligheten.
Vad skulle hända om Sverige gick med i NATO? Vad skulle skillnaden bli? Det enda reella hotet mot Sverige är Ryssland och om de ville attackera Sverige skulle de riskera att få mothugg oavsett medlemskap i NATO eller ej, det skulle inte heller avskräcka dem om de väl bestämt sig. Om någon skulle starta ett erövringskrig mot Sverige skulle de antagligen slänga in sin fulla styrka och då, mina vänner, spelar det ingen roll om så hela Sverige har gjort lumpen och står stridsberedda. Som de sa till min chef i början på 90-talet: ”Om Sverige blev anfallet kan du räkna med att överleva i ungefär en minut som skyttesoldat, Sverige överlever ungefär nio.”
Jag tror nog att efter 20 år har vapenindustrin utvecklats något, så jag skulle väl halvera de tiderna om något. Vi kan lika gärna lägga ner försvaret och satsa pengarna på något viktigt istället, som att ge min son möjlighet till en bra utbildning kanske?
Bra att det finns några som vågar visa ryggrad, till skillnad från oss andra som sitter och tycker i vår ensamhet.
Xamuels hörna - nästan lika mysig som Hylands 